Revbenen sitter där de alltid suttit och hindrar ett oändligt luftintag.
Testa att överrösta vrålet och skrikets eko, andnöd blir vårt behov. Precis sådär som du och jag vill ibland.
De mindre vackra dagarna, en söndag i oktober då hösten inte längre väntar på vårt leende, nya reformer kör över gammal charm. Vi vaknar upp utanför,
chans till insyn, påverkan, våra hjärtan fylls av revolutionerande entusiasm.
Vi drar på oss hösttröjan och våra blåa jeans, knäpper byxknappen,
sjunker återigen ned i samma form.
Försök igen senare.
Alla vill rädda jorden de mindre vackra dagarna, samtidigt strävar vi efter att få knäppa våra jeans bort från isolerande revolutionstankar. Vi förstör balansen när huvudet springer före kroppen, en läkare blir vårt behov. Precis sådär som vi vill ibland.
De stora samhällsgruppernas planer är numera steriliserade och verkställda utan naturens lockelse till leende. Förändringar sker i sekundens snabba rum, vi gapar efter mer men tackar utan att bocka, sjukskriver våra kroppar och den emotionella energin når inte ut i varken nigning eller bockning. Vi förbrukar människan, genmanipulerar behov eller gömmer de i konserveringsmedel. Vi bygger våra byar i den strukturella detaljens politiska öga.
Stig upp en mindre vacker morgon och tillåt det oändliga luftintaget, för att sedan ropa ut besvikelsen. Andnöden meddelar när den tillåtna gränsen överskridits. Precis sådär som du och jag vill ibland. Vi når vakenheten för en välförtjänt fikapaus.
